Finns det förresten någonting som kan klia så fruktansvärt som en kulturbärande, läsande och fullt synlig arbetarklass? Det frågar Håkan Ågren i denna krönika om Moa Martinson och arbetarlitteraturen.

De finns överallt: i lokaltrafiken, kiosken och i snabbköpskassan. Ändå hörs de knappt i samhälls-debatten. Jenny Wrangborg har skrivit en diktsamling om hundratusentals svenska arbetares vardag. –Den poesi jag fick läsa i skolan var svårtillgänglig. Den handlade inte om oss utan om fin natur eller något som man inte riktigt förstår.

Sverige är ett land av politisk korrekthet. Det gäller inte bara det politiska umgänget utan också det så kallade fria kulturlivet. Hierarkierna – de inpinkade reviren – är legio och noga bevakade av såväl massmedialt som självutnämnda grindvakter.

Viktoria Myrén vill att vi ska bjussa mer på våra dåliga erfarenheter. Hennes debutroman I en familj finns inga fiender handlar om vår tids största tabu. Att misslyckas som mamma.

Mary Andersson började arbeta som flasksköljare på en senaps-fabrik när hon var 13 år och har sedan dess haft 50 jobb. När hon var 40 började hon skriva och i höstas kom hon ut med sin elfte roman Den vingabrödna. Där har hon samlat vad hon kallar pärlor – ögonblick på arbetsplatser hon vill föreviga.

»Radikal folkmusik var inte bara knätofsfelande utan blues och jazz kom ur en lika folklig och progressiv – fast annan – tradition.« Jan Myrdal om ur en nioårsunge tvang honom att tänka om och att spelen, tv-tittandet och musiklyssnadet, var inte tidspillan utan också de ett lärande för livet.

Arbetarlitteraturens nestor och Ivar Lo-pristagaren Lars Furuland avled i början av december. Aino Trosell skriver om Furulands begravning.