En man faller ned från Erstaterrassen och omkommer. Allt tyder på självmord. Den döde hade albanskt pass, men hans existens förnekas av de albanska myndigheterna. En uteliggare som varit vittne till händelsen och berättat om skuggan han sett, hittas död, troligen mördad.

Journalisten Tobias Meijtens som var på hemväg och lockats av blåljusen blir intresserad och börjar söka sanningen. Han finner att mannen från Albanien är nyanländ flykting som bott några dagar på en flyktingförläggning och som talat utmärkt engelska. Vad hade han i Stockholm att göra? Var han verkligen alban? Meijtens får tips om en albansk flykting i Belgrad, som kan veta mer.

Det är 1990-tal och järnridån har nästan fallit. Spåren går bakåt till kalla kriget och vänsterrörelsen, splittringen mellan Sovjetunionen, Albanien och Kina, Utrikesdepartementet och SÄPO, KGB, en avhoppad ryss och en spionhistoria, som inte får komma ut. Han finner spår till akademiker i Uppsala, Tidskriften Veritas, som kanske är Clarté. Spår jag känner igen om maktens korrumperande inflytande, som förstörde de goda idéerna "om små staters rätt att välja sin egen väg, om hur socialismen aldrig fick bli ett instrument för en ny form av imperialism".

Vad hände vid Fredskongressen i Bukarest 1959? Jag blir nyfiken på att söka bokens verklighetsbakgrund, speciellt som jag i bland annat Folket i Bild för många år sedan läst om en försvunnen svensk Albanien-vän, som troligen ännu inte hittats. I juli 1974 var jag själv i Albanien och när boken nämner händelser kring just det årtalet får jag rysningar.

Boken är ännu en kriminalroman, där enskilda journalister, motarbetade av tidningsledningen, tar vid som privatspanare och där polisen inte längre kan förhindra att folk blir mördade. Är det verkligen så? Talar de många blanka sidorna i slutet av boken, om mina förväntningar på ett annat slut?

Bror Kajsajuntti