Henrik Arnstads bok Älskade fascism recenseras med instämmande i FiB/Kulturfront 4:2013. Den har fått applåder också i andra medier, och lanserats stort i våra viktigare pressorgan, men såvitt jag sett har den inte blivit föremål för någon kritisk genomlysning.

Flera recensenter har påstått att detta är den första svenska boken på området. Så är det ju ej. I Sverige har Herbert Tingsten och Alf W. Johansson skrivit grundläggande arbeten; i Norge Hans Fredrik Dahl. Och på svenska föreligger sedan gammalt den tyske historikern Ernst Noltes bok om de fascistiska rörelserna.

Arnstads tes att nationalism, eller ultranationalism, är kärnan i det fascistiska tänkandet stämmer inte med aktuell forskning. Men den är bekväm om man vill inrangera exempelvis Sverigedemokraterna i kategorin fascistiska partier (som sällan har varit partier i traditionell mening utan just rörelser).

Jag anser att det bör föras en diskussion om detta, varför inte i och av Folket i Bild/Kulturfront?

Robert O. Paxtons bok The Anatomy of Fascism försökte jag förgäves få utgiven i Sverige för några år sedan. Paxton inkluderar kampen för etnisk renhet i den fascistiska ideologin, men detta har inte nödvändigtvis haft någon koppling med praktiserad nationalism och inte heller har exempelvis storrysk nationalism haft något större behov av etnisk rensning: den har snarare varit integrativ än exkluderande.

Det nationella, Arnstads huvudspår, är och förblir ett sidospår i diskussionen om fascismen.

För Paxton utmärks fascistiska rörelser av en militans, alltså våldsbenägenhet, som går in för för etnisk renhet, mot allehanda upplösande krafter (särskilt den organiserade arbetarklassen); dessa rörelser etablerar sig på massbasis med nära förbindelser till samhällets traditionella eliter (till exempel ämbetsmän, storföretagare, storjordägare), i det uttalade syftet att krossa den demokratiska politiska ordningen (eller utsikten till en sådan) och undanröja politisks friheter; de agerar på tvärs mot lagen, går in för att utvidga den egna statens territorium och inflytelsesfärer, bedriver ledarkult, beväpnar sig och skapar sin egen legalitet.

Naturligtvis kan fascismen ta många olika konkreta uttryck – däri skiljer den sig inte från andra politiska strömningar. Men den kan faktiskt inte se ut som helst. Allt äckligt är inte fascism. Enligt Paxton var varken Francos Spanien eller Salazars Portugal några fascistiska stater: de var militärdiktaturer som upprätthåll den gamla elitära ordningen utan hjälp av några väpnade massrörelser. Enligt min bestämda mening är det också svårt att infoga Sverigedemokraterna i mönstret.

Anders Björnsson