OBS! Detta är arkiverade artiklar från en äldre version av Folket i Bilds webbplats. Gå till den aktuella webbplatsen!

KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR!

SWISHA 50 KR TILL 1232240356,

SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS.

 

Sök i artikelarkivet

Anders Björnsson i Donbassdebatten: Rätten att ingripa

Anders Björsson 13 september 2015
  • Skriv ut
  • Epost
  • Kommentarer (4)

Markus Limmergård hävdar att ”ryska federationen har en moralisk förpliktelse att skydda etniska civilbefolkningen [de ryskspråkiga i Donbass], som de i modern tid var i samma land som”. Han fortsätter: ”om Donbass skulle lida en direkt risk att falla i banderistiska [fascistiska] händer, så skulle Ryssland ingripa med nödvändiga medel för att avvärja detta, och med all rätt då de som sagt har en förpliktelse till detta”.

Jag har hört denna argumentation förut och undrar vilken moral, vilken typ av förpliktelse det är fråga om. Resonemanget liknar mycket den ”responsibility to protect” som humanitära interventionister har predikat i ett par decennier vid det här laget (och som för all del har en mycket längre historia). Ett i grunden imperialistiskt koncept, med syftet att kunna inskrida där folkrättens regler sätter käppar i hjulen. Brezjnevdoktrinen var en applikation av detta koncept under historiskt givna omständigheter.

 

Stormakter alltid har tagit sig den rätten, långt före den moderna imperialismens epok. Ryssland gör det idag. Det spelar faktiskt ingen roll att andra stormakter hemfaller åt samma cyniska spel – cyniskt eftersom det drabbar många människor alldeles oförskyllt. Småstaten och dess medborgare har all anledning att ta sig i akt för denna retorik, varifrån den än kommer; att värja sig mot stormakters ”beskydd” och ”inskridanden”.

 

Konungariket Sverige har ett oavvisligt ansvar för sina egna medborgares väl och ve; till dem räknas åtskilliga som ej utgör ”etnisk civilbefolkning”, alltså är infödda svenskar. Men svenska staten har inget speciellt ansvar för svenskspråkiga som är medborgare i andra länder, exempelvis den finlandssvenska minoriteten i Finland eller befolkningen i det helt svenskspråkiga Åland – arvtagare till det svenska riket. Majoren Jan Björklunds svammel om att Sverige skulle ”inskrida” vid ospecificerade hot mot de neutraliserade, demilitariserade Ålandsöarna har med all rätt avvisats.

 

Även Limmergårds ståndpunkt måste avvisas.

 

Anders Björsson
Twittra
Publicerad i Debatt
Taggad under
  • Donbass
  • Ukraina
  • Ryssland
  • Sveriges regering

Relaterade artiklar (efter tagg)

  • Hur började kriget i Syrien i mars 2011?
  • Replik: Historiens återkomst
  • Debatt: Konflikt om Konflikt – när åsiktshegemonin bryts av misstag
  • Grävde grop till USA för fredens skull
  • Artikel ur Senaste FiB/K: Månadens tok januari
Mer i denna kategori: « Hans Öhrns replik i flyktingdebatten Donbass-debatten: Markus Limmergård replik till Anders Björnsson »

Kommentarer   

#4 Anders Björnsson 2015-09-30 20:42
Stefan Lindgren är en person jag gillar att diskutera med. Hans orientering i tidens frågor, och inte minst hans internationella utblick, är kolossal och enastående. Vi har inte alltid varit överens, han och jag, och är det inte. Någon ”linjekamp” ser jag inte i detta. Man får vara konkret. Han ger oss motbilder som är nyttiga för debatten. Ibland går han till överdrift. Det gör jag också. Ibland.

Nu menar jag att SL överdriver när han säger att jag är ensidig i synen på Ryssland; att jag är ”endimensionell ”. Men jag har faktiskt i pressen (Dagens Nyheter, Upsala Nya Tidning, senast på nätet: tidningenkultur en.se) uttryckligen varnat för nidbilder av dagens ryska samhälle och den politik som makthavarna där för. Rådande rysskräck jag har försökt motarbeta, efter förmåga. Detta har jag fått skit för. Det får man stå ut med.

Vad handlar då saken om?

Min uppfattning är att den ryska regeringen och statsledningen har begått svåra fel i Ukrainafrågan. Detta har slagit tillbaka mot Ryssland. Man behöver inte vara en supporter för annan makt för att anse det.

Jag kan inte begripa att Ryssland har några ”landsmän” i Ukraina, lika litet som Sverige har några i Finland (eller bland utvandrarnas ätteläggar på andra sidan Oceanen). De ryskspråkiga i Ukraina, vilkas medborgerliga och minoritetsrätti gheter borde garanteras av regeringen i Kiev, behöver ingen skyddsmakt, och det behöver inte de svenspråkiga i Finland heller. De senare är finska medborgare, inte svenska. Att de har ett av landets två officiella språk som modersmål gör dem inte mindre finska. Att de skulle vara etniska svenskar är en missuppfattning som ärkefennomaner en gång odlade. Men den tiden är nu förbi, tack och lov. De främsta fennomanerna var också svenskspråkiga.

Sverige och Finland är goda grannar. Ryssland och Ukraina borde också vara det. De kommer att bli det.
Citera
#3 stefan lindgren 2015-09-28 20:59
1. Ryssland har inte intervenerat i Ukraina och inte heller åberopat någon rätt att skydda sina landsmän.
2. Rätten att skydda landsmän är något som inte kan avfärdas så lätt som AB gör. Fina stater som Kanada gjorde det 2007 när 14 000 kanadensare skulle evakueras från Libanon. USA och europeiska stater gör det regelbundet.
3. Jag tror också att AB är överens med mig om att Sverige inte kan förhålla sig likgiltigt till den svensktalande befolkningens i Finland intressen. Inte heller till Ålandsfrågan som för Sveriges del lämnats öppen genom att vi inte undertecknat Ålandstraktaten.
4. Dessutom menar jag att man på det postsovjetiska territoriet måste ta hänsyn till realia, en rad problem som inte har självklara lösningar. Tex Nagorno-Karabac h som inte har någon given folkrättslig lösning.
Kort sagt kräver jag av en så skicklig historiker som AB en mindre endimensionell analys.
Citera
#2 lars 2015-09-15 07:29
Kuppen är alltså att jämföra med att starta ett anfallskrig och kuppen är alltså det brott som innefattar alla andra brott som är en direkt följd av den. Och provinserna har ingen som helst skyldighet att underordna sig en icke legitim makt utan har därför sin fulla rätt att konstituera sig som nya suveräner i sin egen rätt.
Citera
#1 lars 2015-09-15 02:11
Efter en kupp styrd från en annan stormakts ambassad upplöses de facto landets politisk-rättsl iga status och landet går från att vara ett politiskt fält till ett krigets fält där kampen förs med andra medel. Därför handlar det inte om rätt och fel utan då spelplanen där rätt och fel upplösts.
Citera
Uppdatera kommentarer
RSS-flöde för kommentarer på denna post

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Om du inte kan läsa koden, klickar du här för ny kod. Detta kan du upprepa hur många gånger som helst.
OBS! Om du istället uppdaterar sidan i webbläsaren kan du tappa din skrivna text.
 
Skriv av koden för skräppostskyddet i fältet nedan:


Skicka
Avbryt
JComments
TOP
TOP