I Sala Allehanda måndagen den 15/10 kunde vi läsa att arbetslösheten i Sala i september ökat med 9,4 procent till 911 personer jämfört med samma månad i fjol. På samma tidningssida framgick att det på fredagen fanns 19 lediga jobb.
Om vi som är arbetslösa i Sala kommun skulle dela solidariskt på de jobben och det skulle röra sig om heltidstjänster, så skulle det bli en 2-procentig tjänst på oss var.
Samtidigt vet vi att det i kommunen sedan 2004 finns städpersonal som jobbar uppemot 300 procents tjänst, men för en arbetarlön om vi jämför med arbetssituationen 2003.
Min personliga bedömning är att det under hela min livstid hittills aldrig har lönat sig så dåligt att arbeta som nu. Att det för vanliga låginkomsttagare lönar sig så dåligt att arbeta har inte så mycket med skatten att göra, utan att näringslivet givits makten att dumpa värdet på det svenska arbetet, med andra ord lönen, genom en kraftigt ökad produktionstakt.
Detta hade inte varit möjligt om inte Socialdemokraterna inlett det definitiva sidbytet under sent 1980-tal och därefter drivit oss in i den Europeiska Unionen.
EU garanterar den fria rörligheten på arbetskraft, alltså ett okontrollerat inflöde av arbetskraft vilket även har förstärkts genom integrationspolitiken, alltså den arbetskraftspåfyllnad som politiskt kan regleras. Den som vågar analysera saken rakt igenom inser snart att det inte finns något mer effektivt sätt att göra arbetarklassen i Sverige maktlös, än genom att se till att den befinner sig i ett ständigt stort överantal. Men det räcker inte.
Det sociala skyddsnät och a-kassesystem som byggts upp av arbetarrörelsen revs ner av S, V och Mp i december 2000. Hur länge till kommer det att dröja innan arbetarna i Sverige lär sig samarbeta i en ny folkrörelse på samma sätt som den ursprungliga arbetarrörelsen från 1880-talet?
För detta krävs mod, civilkurage och samarbetsförmåga. Något som tyvärr saknas idag.
Krister Lilja - Sala
Bloggare
