Det märkliga är dock att de som ivrigast använder ordet medelklass ofta är samma personer som förnekar själva klassamhällets existens och gärna stämplar folk som påtalar klasskillnader och klassorättvisor som kommunister. Logiken i detta förstår jag inte. Men kanske ligger förklaringen i själva ordets svävande betydelse.
Medelklass är ju inte ett klassbegrepp i vanlig mening. Det säger ingenting om dessa människors förhållande till produktionsmedlen eller om deras maktbefogenheter. Snarare är det en beskrivning av ett mentalt tillstånd, där man trånsjukt blickar uppåt mot dem som har det ännu bättre än en själv samtidigt som man alltid kan blicka neråt och trösta sig med att det (tack och lov!) finns de som har det sämre, en underklass eller en arbetarklass som man till varje pris vill avskilja sig från genom aktivt val av skola, bostadskvarter, levnadsvanor etc.
För politikerna fungerar troligen knäfallet för medelklassen, rent psykologiskt, som ett sätt att slippa ta itu med dagens växande klassklyftor. Genom att koncentrera sig på medelklassen kan de bortse både från den verkliga överklassens privilegier och från underklassens, det vill säga det arbetande folkets, berättigade missnöje.
Så kanske skall man se lovsången till medelklassen, helt enkelt, som ytterligare ett försök att förneka det reellt existerande klassamhället.
Margareta Zetterström
