Men här måste jag fråga mig om det inte finns en risk med att läsa skönlitteratur med glasögon vars skarpa glas blottlägger alla slags skymfer och smädelser? Hur påverkas ens upplevelse av litteratur om man samtidigt ska vara uppmärksam på kränkningar? Och vad för litteratur skulle vi kunna läsa utan att det förekommer någon kränkning? Finns det en sådan litteratur? Och om det finns, vad har sådana texter med livet att göra?

När glasögonen - vars glas äro tillverkade av de finaste akademiska utensilier som går att finna på landets lärosäten – blir så pass viktiga att de förtar det sköna i en litterär text, då måste man vara på sin vakt. För när det sker, då har en orm eller flera smugit sig in i den litterära trädgård som i alla tider gett generationer av läsare själsligt berikande läsupplevelser. Och med ormarnas inträde, kommer det inte dröja länge förrän de letar sig fram till de ledande litterära tidningsspalterna, och väl där kommer glasögonormarna att ivrigt kräva att få läsa om de klassiska skönlitterära verken. Bli då inte förvånade om de gladligen sågar dessa ”kränkande” böcker vid fotknölarna.