American Beauty-regissören Sam Mendes’ film Revolutionary Road är Kate Winslets och Leonardo DiCaprios första, efterlängtade återförening efter Titanic. Filmen är dock allt annat än en uppföljare till James Camerons kioskvältare, utan snarare en nära släkting till Maria Svelands roman Bitterfittan. Precis som bitterfittan själv kämpar Winslets nyblivna förortsmamma April med näbbar och klor för att inte kvävas av förväntningarna, försvinna i konformiteten och förlora det som gjorde henne och kärleken Frank unika, enastående och helt enkelt lite bättre än andra par.
För det på ytan trivsamma livet i sextiotalsförorten är allt annat än harmoniskt. Frank vantrivs på kontorsjobbet och avskyr vad det gör med honom. I ett patetiskt försök att rekonstruera sin manlighet söker han tillflykt hos en lättimponerad kontorsflicka, medan April reagerar som ett djur inträngt i ett hörn inför hemmafrurollen. De stångar sig blodiga, mot varandra och mot omgivningen, i sina försök att hitta en utväg som är mer än en överlevnadsstrategi. Och kanske, kanske är en annan tillvaro möjlig för den som vågar, men den möjligheten är så ömtålig att minsta yttre påverkan riskerar att slå sönder den.
Kate Winslet som April är som alltid förtrollande, hela filmens drama utspelar sig i hennes ansikte, medan Kathy Bates i rollen som tjattrigt inställsam granntant är obehagligare än någonsin i Lida. Den livrädde Frank är en perfekt karaktär för Leonardo DiCaprio.
I välförtjänt Oscarnominerade miljöer och kostymer utspelar sig ett drama på helspänn. Alla utkämpar en ensam kamp för att hålla huvudet över ytan, men utan att det hörs ett ljud. Bitterfittan griper efter halmstrån och satsar allt på ett kort.
Foto: Karin Nilsson
Hanna Thåström
Journalist och filmvetare, insnöad på postapokalyptisk sci-fi, drömmer om gamla biografer och lyssnar på det mesta från England 1975-85.
