Ulf Bjerén

Syrien till slaktbänken

Obamas utrikespolitiska strategi kunde utläsas i fredspristalet i vilket han använde den olycksbådande formuleringen: ” Jag tror att våld kan rättfärdigas på humanitära grunder.”

Demonisering av fienden och åberopande av humanitära motiv för krig har en lång historia. Att tyskarna gjorde tvål av lik och högg händerna av spädbarn var dagens sanning i brittisk press under första världskriget. Och 1935 framställdes det som att det var för att befria abessinierna ur slaveri som Mussolini annekterade Etiopien.

Ett beryktat exempel är från Kuwaitkriget 1990. Dottern till Kuwaits FN-ambassadör vittnade som anonym sjuksköterska inför ett kongressutskott om hur irakiska soldater dragit ut prematura spädbarn ur kuvöserna på ett sjukhus. Uppgifterna spreds först av Amnesty och sedan av PR-byrån Hill & Knowlton. De gick ut i internationella media men var en iscensatt bluff. Det så kallade vittnet hade inte ens befunnit sig i Kuwait utan på en skola i Washington.

Propagandatricket bidrog till det psykologiska klimat som möjliggjorde att sätta igång de planerade bombningarna av Iraks civila infrastruktur.

Gamla krigslögner kan förefalla lätta att genomskåda. Men för inte länge sedan kunde vi höra att Gaddafi i Libyen delade ut potenshöjande medel till sina soldater för att uppmuntra till våldtäkter. Och att Libyens civilbefolkning behövde skyddas med bombkrig för att inte bombas av sin egen regering. Vilket var krigslegitimerande lögner. Den senare utan annat verifierbart underlag än att det påstods av två deserterade libyska piloter.

Medias rapportering om Libyen och Syrien utgör en utveckling av användandet av humanitära motiv för att rättfärdiga krig. Obama talar om ”den libyska modellen”. Vari består den? I efterförloppet till Tripolis fall intervjuades Ben Rhodes på USA:s Nationella Säkerhetsråd (Foreign Policy 11-08-24). I entusiasm över regimskiftet var han anmärkningsvärt frispråkig.

Borta var Gaddafis regim som använt oljetillgångarna till att höja levnadsstandarden till Afrikas högsta och som av USA:s ambassad i Tripoli betecknades som ”resursnationalistisk” (WikiLeaks augusti 2011).  Och som haft fräckheten att i Afrikanska Unionen leda motståndet mot planerna på en amerikansk militärbas på kontinenten.

Rhodes konstaterade att den metod som använts för regimskifte i Libyen var effektivare än de stora truppinvasioner som använts vid invasionerna av Afghanistan och Irak: ”Libyernas marsch mot Tripoli inte bara legitimerade vårt ingripande utan stärkte också intrycket att det nu inte handlade om utländsk ockupation.”

Vad Rhodes talade tyst om var att CIA förberett det så kallade upproret genom kontakt med olika Bengazifraktioner och att dessa rebellers väg till Tripoli och Sirte bereddes av 10 000 förödande bombanfall (enligt Natos statistik) med kanske 70 000 döda (osäkerhetstalet stort), en miljon flyktingar och förstörd infrastruktur. Samt att de fick utrustning från Natomakter och arabiska kungadiktaturer och stöttades på marken av Natos specialförband och erfarna Al Quaidakämpar.

Rhodes framhöll att Vita huset ansåg att det var ”mer legitimt och effektivt för regimskiftet att en inhemsk rörelse satte det som mål”. Obama ville, enligt Rhodes, understryka att ”interventionen i Libyen utgör en modell för framtida militära interventioner även om naturligtvis inte exakt samma tillvägagångssätt kan tillämpas i andra länder”.

Att Obamas koncept förutsätter effektiv kontroll av informationsflödet är underförstått. I skrivande stund (11-02-08) manifesteras detta genom en våg av krigspropaganda mot Syrien förmedlad av vad som kallas internationella nyhetsmedia.

Redan innan blodet ännu har stelnat i Libyen är det dags för Syrien till slaktbänken med i stort sett samma modus operandi.

Ulf Bjerén

Vägen till Teheran går via Damaskus

Obama sa i sitt Nobelprisanförande: ”Jag tror att våld kan rättfärdigas på humanitära grunder.”

Att initiera och underblåsa inbördeskrig som underbygger krav på ”humanitär intervention” är nu supermaktens prioriterade metod för att genomdriva sina intressen. Obama kallade det ”den libyska modellen”. Metoden förutsätter effektiv kontroll av internationell nyhetsförmedling.

Efter Rysslands och Kinas Njet! i Säkerhetsrådet manar Hillary Clinton till bildandet av en koalition för att stödja oppositionen i Syrien och störta den folkrättsligt lagliga regeringen.

I praktiken har USA i skrivande stund (11 februari)) inlett väpnade aktioner i landet. Oppositionen förses med tunga pansarbrytande vapen via Natolandet Turkiets territorium och vapen smugglas också in över gränsen från Irak.

Den italienska journalisten Allesia Lai skriver i Rinascati (4 februari) att ”i samma stund USA intog en neutral position i förhållande till inbördesstriderna skulle det väpnade upproret upphöra”. USA:s stöd för ”regimskifte” är drivkraften.

Redan i somras besökte ambassadör Ford staden Hama för att uttrycka sitt stöd för de grupper som då attackerade sjukhus, kaserner och bostadshus. State Departments talesman Mark Toner kallade oppositionens våldshandlingar för ”naturlig terrorism”. När president Bashar al-Assad erbjöd amnesti för alla medlemmar i väpnade grupper om de lade ned vapnen uppmanade Toner: ”Gör inte det!”

Utan källkritik vidarebefordrar västmedia uppgifter av den så kallade Fria syriska armén och oppositionella i syfte att underblåsa kraven på intervention. Att grymheter begås på båda sidor i ett inbördeskrig är sannolikt, men en mängd krigspropaganda från oppositionen har redan avslöjats och i en del fall i efterhand även erkänts. Det typiska är dock att lögnerna får stora rubriker medan dementierna står i finstilt. Arabförbundets obekväma rapport mörklades.

FN-stadgans strikta bestämmelser mot att intervenera i inbördeskrig, tillkomna efter andra världskrigets seger över fascismen, ska ses mot bakgrund av kolonialismens och fascismens praktik av anfallskrig under falska förevändningar.

Under 1930-talet var metoden legio i de aggressiva fascistiska staternas utrikespolitik. Ett exempel: Under förevändning att rädda Sudettyskarna i en humanitär kris ingrep Hitlers trupper och ockuperade Tjeckoslovakien 1938. Principen om respekt för nationell suveränitet är ett skydd mot djungelns lag, den starkes godtyckliga rätt.

USA:s verkliga motiv att krossa Syriens oberoende är flera.  Vägen till Teheran går via Damaskus. Att isolera Iran är ett gemensamt intresse med Israel och kungadiktaturerna runt Gulfen.  Palestinska organisationer som Hamas och Folkfronten för Palestinas befrielse har högkvarter i Damaskus och libanesiska Hizbollah har nära band till Syrien. Krossandet av Syrien är också ett led i inringningen av Ryssland, en strategisk fiende till den västliga hegemonin.

USA:s och EU:s aggressivitet drivs på av de olösliga motsättningar som är inbyggda i det krisande kapitalistiska systemet. Varje militär framgång ökar imperiets rovgirighet och för oss närmare ett storkrig.

Men framtiden är inte skriven i stjärnorna utan kan påverkas av oss genom medvetet handlande.

Ulf Bjerén

Hashim Al-Malki

Undertecknad offentliggör detta mail från biskop Gregory John Abraham Mar Gregorios of Aleppo. Hashim

 Al-Malki

Fri, 10 Feb 2012 07:13:52: Letter from Aleppo

Dear friends,

I hope you are all doing fine these days with the changes of weather everywhere.> I feel it is necessary to inform you about the recent situation in Syria and the scene of our troubled country.
As there are different opinions about the future of this country, but in general, there are 4 main scenarios surrounding Syria. The first one is that nobody can guess or imagine what will happen in the country within the coming days or weeks. This is a very dangerous Scenario. The second is the foreign interference; which means that, indirectly, Syria will be controlled by new forces. The third scenario is the civil war; and here everybody is worried about how long this war could still last, who the parties are, or how the weapons would enter the country… and at the same time, we keep thinking: is Syria another Lebanon after 1975?
The fourth and last scenario is the division in the country, which is the worst.
 As you may see, the Arab spring did not bring democracy for our country. We believe that changes are coming, when and how are two big questions? Until now, nobody in the Arab world is happy with the models of Libya, Egypt and Yemen.
What we really need today from you is moral support, and continuation of prayers for the stability and tranquility of Syria. One positive thing, about this issue, is that until now the bell of immigration is not yet used. Yes, our Archbishop of Homs told me, last night, that half of Christian families in Homs have left the city, but they are, still, in other cities and villages in Syria. Nobody yet left the country, may be because the US, European and some Arab Embassies have already closed, so people cannot get a visa to travel anywhere. This is a good sign to stop Christian immigration before its even starts.
I will try to keep you informed step by step of any developments and, hopefully changes for the good, stability and tranquility.
In the meantime, let us all we pray for better future and hope for peace.
Sincerely,

Mar Gregorios of Aleppo

Sixten Andréasson

Protesterar som medlem i Fib/Kulturfront mot hemsidans innehåll beträffande Syrien. Reagerar särskilt starkt mot uppropet av insamling för Röda Korset       ambulans. Förutom att Syrien nog har ambulanser, både märkta med Röda Korset och Röda Halvmånen (de flesta) reagerar jag mot det tendentiösa
i uppropets undertext. Innehållet är precis det anti-syriska som våra och andra västmedia förmedlar om situationen. Och som det inte alls finns bestyrkta vittnes mål om. Det hela verkar handla om en upprepning av Västs angrepp och krossande av den självständiga staten Libyen. Som drivande i ambulansuppropet finns den Peter Hjukström som då uttryckligen önskade se Muammar Ghaddafi hängd. Det blev inte så men en ännu mer fruktansvärd död för honom. USAs utrikesminister kommenterade skrattande: We came, we saw, he died. Peter Hjukström var en av dem som tyckte den utvecklingen var berättigad.
Sixten Andréasson

Jag önskar, med detta sagt, ej fortsätta debatten.

Peter Hjukström

FEM SÄTT ATT LÖSA KRISEN I SYRIEN: STOP THE WAR:S SVAR TILL THE GUARDIAN

Jan Fredrikson

Det mesta som Ulf Bjerén skriver om Syrien ser jag som bra. Det är inte lätt att ha koll på vad som sker i Syrien. Det ställer stora krav på den som vill försöka hänga med. Desinformationen är massiv. Svensk massmedia gör inget för att bidra till att fördjupa kunskapen om vad som sker och vilka intressen som agerar i bakgrunden.

Det som gör det svårt att genomskåda den falska humanism som mycket av massmedias bevakningen är ett uttryck för, är att Assadregimen är en brutal diktatur. Det har under flera decennier funnits en opposition som krävt demokrati och mänskliga rättigheter som slagits ner och fängslats. Det är en opposition som vi naturligtvis skall stödja. Men denna opposition kommer knappast till tals idag då det är den väpnade oppositionen som tagit över och som stöds av USA och dess underordnade allierade både i Europa och MÖ. Samtidigt är Syrien och det Syriska folket en bricka i ett större spel om MÖ. Det handlar om vem som skall kontrollera områdets livsvikta resurser av olja och gas. Här har Ryssland, Kina och Västvärlden olika intressen där olika grupper bara blir statister för deras intressen.

Men trots detta är det inte svårt att se att som situationen är just nu är det USA och deras underordnade allierade som intar en aggressiv hållning. Den bästa humanitära insatsen vore som jag ser det att stödja Rysslands strävan till en förhandlingslösning. Det måste också innebära att stopp för utländsk inblandning i Syriens inre angelägenheter. Det skulle förmodligen betyda mycket för att lugna ner situationen.

Mot denna bakgrund känns det lite märkligt att föreslå en insamling av ambulanser när landet skulle behöva att fredsvänner i Sverige hade samlats kring kravet på att FN:s medlemsländer lever upp till FN-stadgan om icke inblandning i andra länders inre angelägenheter. Därför ser jag Rysslands krav på förhandlingar mellan oppositionen och regimen och att dessa leder fram till fria val som ett bra krav.

Folket i Bild borde publicera texter om oppositionen och vad de vill och på detta sätt bidra till fördjupa kunskapen om vad som sker i Syrien.

Jan Fredrikson

Hans O Sjöström

Det som strider mot den anti-imperialistiska parollen är uttalandet från Amnesty Internationals svenska sektion: "Sedan i fredags har Amnesty fått namn på 246 personer som har dödats i Homs, minst 17 av dem var barn. Några av de som dödats var beväpnade men de allra flesta var obeväpnade. Ytterligare hundratals har skadats och vårdas i provisoriska fältsjukhus eller i sina hem. Boende i Homs har berättat för Amnesty att det råder en allvarlig brist på sjukvårdspersonal. På måndagen besköts även ett fältsjukhus.

Sedan protesterna började i Syrien har Amnesty fått namnen på drygt 5.400 dödade. Det som sker i Syrien är, enligt Amnestys bedömning, brott mot mänskligheten. Denna bedömning delas av FN:s oberoende undersökningskommission. Amnesty upprepar sitt krav att situationen i Syrien hänförs till åklagaren vid den internationella brottmålsdomstolen; att ett heltäckande vapenembargo införs och att de utländska tillgångarna för president Bashar al-Assad och hans närmaste fryses."

Det här stycket innehåller så mycket lösryckta uppgifter utan belägg och siffror på dödade och sårade som utan vidare hänförs till regeringsstyrkornas beskjutningar att redan det räcker för att vi ska akta oss för att citera dem med instämmande, vilket helt klart är det intryck man får. Anklagelserna för brott mot mänskligheten riktas enbart mot Assad. Den beväpnade oppositionens skjutningar diskuteras inte alls. Ett "heltäckande vapenembargo" gäller uppenbarligen också bara den reguljära armén. Det finns ingen anledning för oss att återge spekulationer på så lösliga grunder. Vad det gäller namnlistor, se arabförbundets rapport.

Hans O Sjöström, ansvarig utgivare Folket i Bild/Kulturfront