Hus med flyktingar har sprayats med texten ”Försvinn från vårt grannskap” och satts i brand. Afrikanska invandrares kontor har vandaliserats och plundrats. Medan judiska immigranter, flyktingar eller ej, alltid hälsas varmt välkomna, spöas svarta afrikaner, kristna som muslimer, upp på gatan av grupper endast kan acceptera att leva i en judisk, och bara judisk, stat.

Även ledande politiker deltar i klappjakten på de asylsökande. Miri Regev, parlamentsledamot för det styrande Likudpartiet, har kallat de afrikanska migranterna ”en cancer i vår kropp” – de cancersjuka fick
dock senare en ursäkt! - och inrikesministern, Eli Yishai, förklarar i en intervju att många israeliska kvinnor har blivit våldtagna av migranter men inte vågar klaga ”av rädsla för att bli utpekade för att ha blivit HIV-smittade”.

Enligt premiärminister Benjamin Netanyahu hotar flyktingarna ”Israels samhällsbygge, nationella säkerhet och nationella identitet”, något som på sikt kan ”leda till Israels undergång som judisk och demokratisk stat”. Och läkaren Arieh Eldad (Nationella Unionen) har föreslagit att alla som utan tillstånd korsar Israels gräns ”borde
skjutas”. En ny lag tillåter att flyktingar interneras i upp till tre år, och regeringen planerar nu att, utöver ett antal tältläger, bygga ett ökenfängelse för 12.400 ”infiltratörer” (officiell beteckning på asylsökande) ”tills de kan sändas ut ur landet”.

Den ökande rasismen drabbar också Israels palestinska medborgare. Allt fler palestinier flyr till Ramallah på Västbanken  för att få de jobb och den utbildning de mobbas ut från i Israel. På sikt riskerar de sina israeliska medborgarskap – vilket naturligtvis är en poäng i den förda politiken. Icke-våldsprotester klassas som terrorism och israeler som hjälper flyktingar kan, om utvecklingen fortsätter, riskera att själva hamna i samma fångläger som de som de bistår.

Medan Nelson Mandela, med stor personlig erfarenhet av apartheid i Sydafrika, kallar det israeliska systemet för ”grov rasdiskriminering och ojämlikhet” ser EU, och Sveriges regering, Israel som ”ett utmärkt exempel på demokrati”. EU:s demokratisyn borde vara ett problem för våra politiker. Flyktingpolitiken i Israel - ett land med särskilda och nära förbindelser med EU utifrån ”respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska principer” - borde föranleda stark kritik. Men ju större övergrepp desto mer öronbedövande tystnad. Hur långt skall det gå innan Sverige talar klartext, och kräver åtgärder mot israelisk apartheid? När har vi fått nog?

Gunnar Olofsson

Debattör och medlem i Palestinagrupperna