Enligt den politiske analytikern Hassan Abdo var konfrontationen mellan Israel och Gaza sommaren 2014 inte framgångsrik för någondera sidan – Israel då man inte lyckades knäcka motståndet och Hamasregeringen då man inte lyckades få blockaden avskaffad. I nuläget råder en slags febril kapplöpning där Israel jagar smuggeltunnlar att förstöra medan motståndet i Gaza på olika sätt försöker skaffa sig fler och mer effektiva vapen.

Enligt Hamas talesman Ismail Radwan avspeglar situationen ”Israels oförmåga att hantera upproret på Västbanken” som skapar ett allvarligt hot att man – liksom skedde efter kidnappningarna och morden sommaren 2014 – försöker ”sprida striderna från Västbanken till Gaza” för att avleda uppmärksamheten. ”Vi har sagt till ockupationen, som har misslyckats med alla krig mot Gaza, att man inte skall försöka gå igenom detta igen. Men om man beslutar så är vi redo att möta det. Och vi kommer att överraska...”.

Anfallet 2014 kostade 2.147 palestinier , varav 530 barn, livet medan över 10.000 skadades, omkring 17.130 hus demolerades och 100.000 människor blev hemlösa. Mycket talar för att nästa konfrontation kan bli än mer blodig – detta i ett område där det mesta fortfarande inte är återuppbyggt och som av FN befaras bli obeboeligt redan inom 4-5 år.

Västvärlden, inte minst EU och Sverige, bär ett tungt ansvar för att blockaden av Gaza – trots upprepade löften och utfästelser – fortfarande är i kraft. Hur tänker man hantera detta ansvar? Retoriken från den israeliska regimen liknar nu den som föregick angreppet 2014, då premiärministern Benjamin Netanyahu sex månader innan förklarade att ”Om Hamas glömt läxan så skall vi lära dem läxan snart, och den hårda vägen”. Är våra politiker villiga att än en gång acceptera lemlästade, civila kvinnor och barn, i en konflikt som med litet god vilja kunde ha lösts för länge sedan? Eller tänker man, äntligen, göra någonting?