Centerpartisterna anser att Sverige bör följa den officiella FN-linjen, och acceptera en palestinsk stat inom 1967 års gränser, vid sidan av Israel, som fullvärdig medlem i FN. Moderaterna hukar, sneglar på USA, pratar ofta om en tvåstatslösning men samarbetar bakom kulisserna med israelerna om att förhindra en sådan. Folkpartisterna, till sist, har avslöjat sig som regelrätta fiender till palestinierna, och arbetar intensivt för att hindra erkännandet av någon palestinsk stat alls.

I den senaste omröstningen i FN:s organ för utbildning, vetenskap och kultur (UNESCO) segrade, genom en kupp av (fp)-ledaren Jan Björklund, den folkpartistiska linjen och Sverige sällade sig – till omvärldens oerhörda förvåning - till den lilla minoritet, 14 av 194 stater, som anförda av USA och Israel aktivt röstade emot ett palestinskt inträde i organisationen. Carl Bildt och utrikesdepartementet blev mäkta upprörda över detta, eftersom man inte vill se sig själva avslöjade internationellt på detta sätt, och hade hellre lagt ned sin röst för att inte synas. Sveriges anseende i FN har otvivelaktigt fått sig en törn av det folkpartistiska tilltaget.

Men frågan är vad som kommer härnäst? Vad vill regeringen egentligen med Palestina? Kommer man att än en gång göra bort sig, och skicka Björklund, när frågan om Palestinas inträde i Generalförsamlingen kommer upp? Eller hittar statsminister Reinfeldt på något sätt att samtidigt låtsas stödja och ändå motarbeta palestinierna? Kommer centerpartisterna i regeringen att i längden acceptera detta? Och, framför allt, hur länge tror regeringen att Sverige kan fortsätta att omhulda den allt mer isolerade apartheidregimen i Israel utan att det på sikt kommer att få kanske irreparabla skador på Sveriges anseende och ställning i världen?

Gunnar Olofsson

Ordförande i Göteborgs Palestinagrupp