Jag vet inte om det är värmeböljans fel. Men denna sommar är det som om en del vänstermänniskor drabbats av hjärnsläpp. Borta är plötsligt medmänskligheten och solidariteten över gränserna, glömd det kommunistiska manifestets uppmaning "Proletärer i alla länder, förena er!", död och begraven tanken på att "På Nova Semblas fjäll,
i Ceylons brända dalar, Var helst en usling finns, är han min vän, min bror:
Då jag hans öde hör, med tårar jag betalar Den skatt, jag skyldig är, Natur! dig, allas Mor!".

I stället för att uppmärksamma flyktingkatastroferna i Afrika, på Medelhavet och i Mellanöstern, EU:s hart när oöverstigliga gränsmurar och det skriande behovet av "humanitära korridorer" för dem som idag flyr undan svält, krig och förföljelse börjar man nu även i vänsterkretsar varna för "massinvandring" (ett uttryck som hittills annars mest använts av sverigedemokrater och andra högerpopulister eller högerextremister), vädra behovet av tiggeriförbud, med näbbar och klor försvara det gamla kolonialistiska rasbegreppet (trots att det idag inte finns någon som helst saklig, vetenskaplig, grund för att över huvud taget tala om människoraser) och därtill, under nationell flagg, bekämpa "mångfald" och "mångkulturalism".

Kanske gör jag fel som könsneutralt talar om "vänstermänniskor" när jag i själva verket avser en handfull manliga vänsterdebattörer som i vissa fall dessutom verkar allergiska mot allt som luktar feminism och jämställdhetskamp. Men nej, jag tänker inte nämna några namn, eftersom jag inte vill att denna debatt skall handla om personer.
Det är själva tänkandet som intresserar mig, de plötsliga skiljelinjer och djupa vallgravar som denna sommar visat sig finnas där jag tidigare trott att det förelåg någon form av grundläggande enighet, en gemensam politisk och etisk värdegrund om man så vill.

Samtidigt som jag följt dessa bloggdiskussioner på nätet har jag läst Åsne Seierstads tjocka bok om massmördaren Anders Behring Breivik, den som bär titeln: "En av oss. En berättelse om Norge" (svensk övers. Jan Stolpe, Bonniers förlag 2013). Det är en bok som sannerligen inte bara handlar om Norge, även om det var där, i Oslo och på Utøya, som denne terroristiske ensamvarg begick sina gruvliga våldsdåd. I Breiviks världsbild, som han uttryckt den i sitt politiska manifest, finns tankefigurer som man ibland stöter på även i svensk debatt: ett flammande hat mot "kulturmarxister", "multikulturalister", "självmordshumanister" (vad det nu kan vara?) och mot västvärldens politiska ledare vilka genom sin "politiska korrekthet" sägs bana väg för den vita rasens undergång och Europas förvandling till ett muslimskt Eurabia. Kort sagt ett sammelsurium av grumliga tankar infogade i ett ideologiskt ramverk där några av de största hoten stavas feminism, emotionalism, egalitarism och islamism, där det avskyvärdaste i kvinnoväg sägs vara Gro Harlem Brundtland och där de styrande i vår del av världen anklagas för att ha "medverkat till det kulturella folkmordet på urinvånarna i Europa och till en främmande invasion och kolonisering av Europa genom att tillåta en systematisk muslimsk demografisk krigföring".

Det som gör Åsne Seierstads bok så intressant är att hon varvar kapitlen om Breivik med skildringar av några av offren och deras familjer och att hon då framhåller att flera av de ungdomar som mördades på Utøya var invandrarbarn. Speciellt gripande är avsnitten om systrarna Bano och Lara Rashid, barn i en kurdisk familj som 1996 flydde från Irak till tryggheten i Norge. Storasyster Bano var den som gick i spetsen för familjens integration.
Själv ville hon studera och bli jurist och politiker, hennes stora föredöme var den tidigare socialdemokratiska statsministern Gro Harlem Brundtland och hon gav sig heller inte förrän hon fått ihop pengar till en äkta norsk folkdräkt att bära på syttende mai, en bunad som det heter, visserligen en begagnad eftersom sådana dräkter kostar en herrans massa pengar. Men sådan var denna målmedvetna artonåring som, innan hon själv stupade, försökte rädda så många kamrater som möjligt undan mördarens kulor. Det är inte utan att ögonen tåras när man läser vad den yngre systern Lara, som också var med på Utøya men överlevde, sade på rättegångens sista dag, i närvaro av den man som mördat hennes syster. Hon berättade då om hur svår tiden varit efter massakern:

"Jag skulle önska att Bano var här, jag skulle önska att det aldrig hade hänt. Han tog inte bara bort tryggheten från mig, han tog den tryggaste personen i mitt liv. Sorgen är fortfarande lika stor, saknaden är större, men det har kommit något nytt. Hoppet. Det fanns inte förut. Bano dog inte förgäves."

Och så de ord som alldeles särskilt griper tag om läsarens hjärta. Bano dog, påpekade nämligen lillasyster Lara, för det mångkulturella Norge. 
Ja, just det, och för möjligheten för människor som flyr för sitt liv att någonstans i världen finna en fristad där de kan bygga upp en ny, trygg och människovärdig, tillvaro. På vilket sätt skulle den kurdiska familjen Rashid, som inget hellre vill än känna tillhörighet i sitt nya hemland, kunna utgöra ett hot mot Norge och norsk kultur?
Familjen Rashid gör naturligtvis Norge rikare. Och om man i stället för mångordigt teoretiserande om skrämmande "mångkulturalism" och "mångfald" talar om konkreta förhållanden och konkreta människor blir det uppenbart hur absurt och verklighetsfrämmande hela det här svamlet om "raser" och en hotande "massinvandring" är.
Måtte sommarvärmen snart vara över, så att hjärnorna åter kallnar.
Och i väntan på det, läs gärna Åsne Seierstads bok En av oss.