Så kom då Ann Heberleins bok Ett gott liv som jag, innan jag fått den i min hand, såg som en pendang till hennes tidigare En liten bok om ondska (2010). Men redan i början av boken sågar Ann Heberlein den gren jag trodde hon skulle sitta på, när hon skriver att de som har funnit mening och godhet i sitt liv, söker inga svar, skriver inga böcker. De är upptagna av att leva. ”Den lycklige har funnit sitt svar och svaret är sällan något att skriva om. Lyckan tycks nämligen vara tämligen banal”. Det är hennes tes.

Istället handlar hennes psykologiskt mycket intressanta bok om hur hon ser på den period i sitt liv då hon var fången i det kraftfält som hennes bipolära tillstånd skapade. Hon beskriver på ett synnerligen
åskådliggörande sätt det svåra i att bli frisk, när alla psykosens färger har försvunnit, trädens budskap har tystnat och marken ligger platt och snäll. Världen har helt enkelt blivit grå. Då är det svårare att
vara frisk än att vara sjuk.

Perioden hon ser tillbaka på, ur den friska Ann Heberleins perspektiv, är tiden då hon gav ut sin självutlämnande bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva (2009). Då var hon sårbar på grund av sin sjukdom och kände sig mycket beroende av sin förläggare och hans stöd under lång tid. Denna känsla förvandlades efterhand som hon blev starkare till känslan av att han utnyttjade hennes belägenhet. Är då boken en hämnd på förläggaren för att hon kände sig utnyttjad? Och hur förhåller sig förlagsvärlden till författare med psykisk sjukdom? Dessa frågor väckte debatt i medierna när boken kom ut. Min tanke är att i en relation formas rollerna automatiskt på ett komplementärt sätt för att skapa en god balans – ett intensivt behov föder ett starkt stöd.

Ann Heberleins texter är alltid intressanta att läsa. Hon uppehåller sig vid de stora livsfrågorna, definierar (här också med hjälp av Nationalencyklopedin) begrepp utifrån olika filosofers och litteraturvetares skrifter (boken har en gedigen litteraturlista), delger läsaren sina tankar och erfarenheter för att lite senare slå omkull sina egna påståenden, ifrågasätta och vända på allt. Hon är orädd och frispråkig och utsätter ständigt läsaren för inspirerande tankekullerbyttor. Därför tillhör hon en av mina favoriter.

Agneta Willans